Ahjajaja

12:18

Jag sitter utanför psykiatrisk öppenvårdsmottagning 2. Det var länge sedan jag satt här nu. En period var det som mitt andra hem, ett hem jag avskydde och där jag aldrig kände mig hemma. Ett hem som inte läkte mig förrän jag fick sätta upp reglerna och komma och gå som jag bäst vill. Idag är jag här på mina premisser, önskar att hyra ett rum en timme för att bygga mitt hem i mig själv. Det har varit ett ruckel länge nu, jag förtjänar ett palats.

Det talas om att sommaren är över. Vill inte, tänker inte, kan inte tro det. Inte nu, inte idag när solen gassar och en man tagit den enda platsen i skugga i rökbåset. Män tar allting jag förtjänar. Det var de som tog mitt palats.

Han gick nu. Skuggan är min. Kanske märkte han hur jag blängde när hans vaporizer lät som ett kemiskt vattenfall, kanske kände han att jag glömt att ta på mig deo idag. Kanske var det bara dags nu, kanske märkte han inte ens mig. Det spelar ingen roll vilken anledning för utfallet är detsamma. Skuggan är min.

En period i juli kände jag mig ledsen över sommaren. Att den inte var så livsomvälvande som jag planerat att den skulle bli. Jämförde med förra året, då allt blev bättre än vad som varit sämre. Jag kunde inbilla mig att jag brydde mig om någon, att han brydde sig om mig. Vi kunde ägna oss åt små lekar, vem sårar vem först och vem blir minst sårad trots den andra sårar allra mest. Han trodde alltid att han vann. Det tror han nog än idag. Men jag hade vunnit redan innan vi började spela för det var jag som skapade spelet och avslutade det. Någon borde berätta för honom att du kan aldrig vinna mot någon som inte älskar något, inte ens sitt liv. Hur ska du kunna bli mindre sårad än mig, när jag lever på att såras? När det är allt jag lärt mig och mitt främsta varumärke. Hur jag säljer in mig själv, varför jag är limited edition. Därför jag aldrig glöms bort trots att så många nog önskar de kunde.

Jag vill röka en cigarrett till. Jag vill röka hundra. Jag vill ta bilen och köra här ifrån i 140km/h på motorvägen. Bort från tristess och vardag, rakt in i en klippvägg. Men sånt får man inte säga i det här jävla landet.

Så jag lättar på gasen, tänder cigaretten, väntar in mitt möte. Försöker läka, försöker lära. Hittar en kemisk klippvägg att slå in i för de är nästan lika behagliga som de fysiska. Och mindre permanenta.

Jag är lyckligare nu. Jag vet det. Så varför tror jag inte på det själv?

03:57

Just nu…

… Läser jag tredje boken i Amanda Hellbergs skräckbokserie. Styggelsen var den första, och den tyckte jag om. Även följande bok. Tistelblomman, som är den tredje, känns dock inte särskilt stark än. Men är knappt halvvägs så den kanske lyfter. Parallellt läser jag en annan skräckroman kallad ”Staden”. Den är lite seg så det tar sin lilla tid att ta sig igenom den men idag tänkte jag bara ta det lugnt och läsa.

… Följer jag 4 serier: Love Island Uk och US, Gossip Girl rebooten och American Horror Stories. Den sistnämnda är som ett syskon till AHS, men här med fristående avsnitt som har olika teman. De första två var fantastiska, tredje inte alls. Ska bli spännande att se hur det fjärde utvecklar sig. Rebooten av Gossip Girl är varken jättebra eller dålig. Den är helt enkelt bara en lätt serie att vila ögonen på: massor med snygga människor i rika, fina miljöer som har i-landsproblem de själva skapar. Originalet var lite vassare men den här är mer inkluderande. Gällande Love Island är det ju min favorit reality. Snygga singlar som söker kärleken och man slipper alkoholstinna fester och allt drama det utlöser. Istället är här bara fokus på genuina, eller inte så genuina, känslor. UK versionen har tidigare år varit absolut bäst men i år är castingen svag och därmed tar den amerikanska hem mer poäng. Hejar dock starkt på Faye och Teddy i LI-UK, hoppas så på att deras kärlekshistoria håller.

… Har jag ont i höger visdomstand. Tandköttet är extremt inflammerat och det gör rent ut sagt förjävligt ont. Ändå kan man inte låta bli att vara där och pilla med tungan.. Mildras det inte under helgen får det bli en tur till tandläkaren det första jag gör på måndag.

… Arbetar jag hårt på att behålla lugnet och tron inför hösten, trots att den inte blir alls som det var tanken. Följde mitt hjärta och valde bort trygghet och vana för att kasta mig ut utan fallskärm. Tänker att det nog blir bra ändå tillslut. Jag finner min rätta väg. Kanske inte i höst, men så småningom. Jag behöver inte stressa, det talar jag om för mig själv med jämna mellanrum.

… Längtar jag till nästa vecka. Ska försöka beta av några små prov i psykologi de närmsta dagarna så att jag sedan kan ta några dagar ledigt för att åka på utflykter. Vill klappa alpackor, bada i kalkbrottet, åka till Byxelkrok och äta en mysig middag, ta färjan till Blå Jungfrun och utforska ön. Än är sommaren inte över, även om regnet säger något annat.

… Är jag redo att lägga fokus på min kropp och hälsa det närmsta året. Träning, kost och rehabilitering av såväl kropp som själ är ledorden. Jag vill tillbaka till en kropp jag trivs i, jag vill minska värken och känna mig stark. Vill utvecklas i mitt inre, stärka mina förmågor och använda mina passioner till vad jag drömmer om. Längtar till att det blir höst och vardag så jag kan få en fungerande rutin som ger mer än vad den tar.

… Hoppas jag på att kunna lämna Sverige ett tag i början av 2022. Några månader i ett annat klimat eller i en mer vibrerande stad är efterlängtat. Marbella, Paris, Venedig, London. Vem vet vart jag tar vägen men någonstans blir det.

… Är jag stolt för att jag mötte min fobi för spyor igår och tog hand om min vän när hon behövde det. Normalt sett så får jag känslor av panik, blir yr och börjar skaka, känner mig illamående när någon spyr i min närhet eller jag ser kräk. Igår övervann jag det, om än tillfälligt.

… Saknar jag Ylva. Vill vara i hennes närhet. Kedjeröka och snacka skit, äta en massa gott, spela tvspel, vandra i naturen. Vi hoppas på att ta oss till Norrland framöver och utforska de vackra miljöerna, campa och se norrskenet. Vore en dröm.

… Är klockan tidig morgon och jag har sovit 0%. Sov ju bort hela dagen igår så inatt är man inte direkt sömnig. Orkar inte vända på dygnet så blir en vaken dag, om än en trött sådan. Det ska regna dagen lång så det är inte rätt tidpunkt för några utflykter, däremot säljs det nygjorda munkar i alla former och smaker på torget idag. Så dit ska jag för att köpa på mig ett lager att äta medan jag läser mina böcker och tittar på Once upon a time.

… Försöker jag greppa hur mycket livet, och jag själv, förändrats på ett år. Inget blev som planerat och allt blev som det skulle. Är klar med min gång på en viss väg och redo att möta en annan, ny verklighet och vardag. Ser fram emot det.

… Ska jag svälja två tabletter modafinil för att vakna till, ta en värktablett för tanden och fortsätta fila på min lista med höstens mål. Listor kan ändå vara det mysigaste att pyssla med.

00:44

Ett intensivt dygn har passerat. Vad som skulle vara en lugn vinkväll igår förvandlades till all in-utgång. Hade det trevligt hos Nathalie & Sara först, med spel och skitsnack. Sedan tog vi, plus Kasper och hans vän, oss in till stan för att avsluta kvällen på Krögers. Träffade en vän från barndomen som jag inte sett på mååånga år, så det gjorde kvällen extra härlig. Det slutade dock upp med att det blev lite för mycket alkohol för vissa inblandade och jag tillbringade resterande tid av natten med att torka spyor och hålla koll så att personen inte kräktes i sömnen. Rasade i säng kl 06 imorse och sov 12h. Absolut en trevlig kväll, sett ur helhetsperspektiv, men alkohol är verkligen inte min grej. Tror nog denna utgång får räcka för sommaren, faktiskt. Det tar för mycket energi och ger för lite tillbaka att hälla i sig alkohol och vakna upp med ångest dagen efter.

Nu står en thaibox i micron och jag ska återvända till soffan & Once upon a time. Mysigaste serien som gjorts.

Min favorit
Kasper, Lukas och jag. Lång jag kände mig här 🙂
Jag & systrarna kaos
Shots är väl aldrig en bra idé men äppelpajshotsen på Krögers är tyvärr väldigt goda..
En suddig gruppbild. Man ska aldrig be män ta kort, haha
Min barndomsvän Johanna
Hon är den person jag känt absolut längst i livet. Från dagistiden faktiskt. Och nu sitter vi här 25 år senare, och hon ska dessutom gifta sig snart! Herregud livet vad händer
Jessica, Johanna, Linnea och jag

01:48

Trött nu. Men en fin tisdag har nått sitt slut: jag fick träffa Nathalie & Prada igen efter att ha behövt ställa in allt förra veckan pga värken från helvetets djup. Vi (Nathalie) gjorde egen pizza och tittade på serien Gangs of London. Mycket brutal, mycket bra.

Dagarna nu går mest åt att hålla mig över ytan. Värken tar så mycket från mig just nu. Imorgon ska jag dock förhoppningsvis klappa alpackor. Det blir fint.

Nu väntar en kaka och att läsa kommentarer på Bloggbevakning innan jag somnar. Dirty pleasures jag har.

En katt kom på besök. Jag låtsas att det betyder tur.

14:41

Mina triggerbollar är några av mina käraste ägodelar. Det är bollar i hårdplast med små, hårda taggar på hela dess yta. Jag ligger på dem eller lutar mig mot en vägg med bollen mellan för att metodiskt rulla den över rygg, axlar, skuldror, höfter, rumpa. Där det gör som ondast stannar jag upp och pressar mig mot bollen i någon minut. Låter smärtan stegras så det svartnar för ögonen, för har jag tur så rusar blodet dit och lindrar den ömma punkten. Det tar tid, oftast flera timmar, så jag har så många triggerpunkter. Vissa är extra svåra och de måste jag möta från olika vinklar i flera omgångar. Som en i axeln idag. Det gjorde så ont att jag för en sekund trodde jag skulle skrika eller svimma. Istället skrattade jag åt att jag gått runt med en knöl med sådan ofattbar smärta i axeln utan att uppmärksamma det vidare.

Efteråt är jag svettig och yr. Kroppen ömmar, skinnet har rispor på vissa ställen där friktionen från bollen slitit för hårt. Ibland syns blåmärken, ibland gör de hemskare punkterna ont som för att hämnas för vad jag utsatte dem för. Men ibland minskar smärtan nästan helt, och det är med den förhoppningen jag fortsätter.

Men inte idag tyvärr. Därför har jag för sjätte dagen i rad ätit smärtstillande till frukost, och omformat kvällens planer till nyktra sådana. Kämpar för att hålla humöret gott, inte låta det rasa ned i ruinerna så som min kropp gör. Det blir svårare och svårare. Jag är så rädd, livrädd, att det inte finns något slut på smärtan, att den inte går över. Att den förvärrats som en del av det nya normala och inte på grund av ett svårt skov. Jag ber på kvällarna om att vakna upp till en kropp med mindre värk. Varje morgon blir jag lika besviken. Jag ställer in planer för att kroppen inte kan eller orkar, och lever istället genom friska, kapabla karaktärer i böckerna jag läser. Jag är ingen avundsjuk människa, men just nu är jag det. På friska leder och muskler, på att orka, på en kropp utan konstant smärta. För det kommer aldrig att gå att beskriva, gå att förstå för någon utan det, hur det är att leva ett halvt liv ackompanjerad av de ständiga, mörka tonerna av värk.

03:28

Vaken sent inatt. Det innebär nästan alltid ångest för mig. Jag föredrar tidiga kvällar och tidiga mornar, på så sätt håller jag ångesten i schack allra bäst. Ikväll har jag istället, i timmar, försökt bli av med en vidrig triggerpunkt vid ryggraden som ger både värk där, i nacken och axeln. Det gick halvt, får fortsätta imorgon. I bakgrunden har nya avsnitt av Gossip Girl och Love Island Uk spelats upp. Underhållande serier som inte kräver ens fulla koncentration. Det gör däremot American Horror Stories så den har jag gett upp efter tredje försöket och får titta på imorgon istället.

Ångesten förvärras dessutom av att jag glömt ta båda mina viktigaste mediciner som jag tar på kvällarna. En har jag glömt i flera dagar nu så den är nog helt ute ur systemet, det är verkligen inte bra för man vet aldrig hur väl den fungerar när man introducerar den till hjärnan på nytt. Känner meningslöstheten eka i bröstet, känner för att sova i flera dygn, känner en groende panik över mig själv som människa och hur hemsk jag är. Jag är Satans avkomma, bara förstör allt & alla, det är självklart och naturligt att jag är ogillad. Andra personer måste skydda sig själva mot djävulen.

Näe, vill inte låta för deppig här. Imorgon när jag fått i mig medicinerna blir sker säkert en förbättring. Först ska jag ta en ordentlig sovmorgon dock för energi krävs inför kvällen: en kär vän ska firas och bord är bokat på Lilla Puben.

Först borde jag dock ta tag i mina studier. Har ignorerat dem nästan helt i två veckor trots att det är intressanta ämnen och tentamen närmar sig. Men nästa vecka ska det regna flera dagar så då passar det ypperligt att jobba ikapp.

Dags för kvällscigaretten nu, innan jag ska somna gott.

21:10 an Ode to Animals part 2

Tisdagen fortsatte på sitt fantastiska sätt.

Vi fortsatte norrut på Öland, närmre bestämt till Ormöga kamelranch. Startade utflykten med glass till lunch!
Förutom kameler har de lamor, grisar och getter med killingar på ranchen. De sistnämnda får man gå in till och klappa, självklart gjorde jag det. De små är alldeles ljuvliga.
Här har vi en trött en som kändes som mitt spirit animal.
Cigarettpaus för att hålla humöret uppe!
Lamor är ju ett favoritdjur, även om jag föredrar alpackor något mer. Det finns faktiskt en farm med alpackor på Öland också! De har drop in för att hälsa på dem på onsdagar så dit ska jag bege mig nästa vecka är tanken.
Nu var det hög tid för höjdpunkten
Fantastiska och mäktiga djur. 🐫
Att få till en bild gick mindre bra pga blåsten som envisades med att få mig att se bald ut
Istället lyckades mamma fånga en precis i det moment när jag blänger bittert på en barnfamilj vars ungar skrämmer djuren medan mamman hejar på. En vacker dag kommer ett djur inte springa av rädsla, utan attackera av rädsla. Lär era barn respekt för djur, både för djurens skull och barnens.
Tillslut var det min tur att hoppa upp på kamelens rygg! Det var en kort färd på en kamel som hette Lajma och det var ordentligt skumpigt och gungigt. Trodde flera gånger att jag skulle glida av, haha.
Men kul var det definitivt! Fick ett lyckorus och såg ut som den femåring jag mentalt är. Finns en film på ridturen på Instagram, vet tyvärr inte hur man laddar upp den här.
Kamelerna promenerade i en oval cirkel. I mitten av den fanns ett litet område med sand där de resterande samlades, de strövade nämligen fritt på området. Så härligt för dem. Dit fick man gå och klappa och ta kort på de mycket lugna och kärvänliga djuren.
Kamelen jag satt vid bestämde sig dock plötligt för att lägga sig ned på sidan och tryckte all sin tyngd mot mig haha. Jag ramlade såklart och fick illa kvickt ta mig därifrån innan jag blev pannkaka under dens stora pucklar.
När vi var klara på Ormöga ranch behövde vi höja blodsockret och valet föll på Norrings Crêperie i Borgholm. Det är välkänt för att servera otroligt goda crêpes och galetter i olika utformningar.
Popularitet betyder dock kö så vi fick snällt lämna namn och nummer för att sedan strosa runt i lite affärer och röka ett par cigaretter i väntan på ett telefonsamtal som meddelade att vårt bord var redo.
Jag beställde crêpe med citronkräm, fransk mjuk maräng och kanel. Mamma tog en galette med räkor. Vi var mycket nöjda båda två.
Matkoma & trött efter en lång dag, väldigt redo att åka hem för att vila.
Så det blev hemfärd. På vägen stannade vi och köpte färska, öländska jordgubbar och jag såg detta gulliga hus som hade den mest fantastiska utsikt. Avundsjuk.

Som jag skrev i förra inlägget var min tisdag absolut helt fantastisk. En dag jag kommer att minnas med värme för att jag var så genuint glad & lycklig. Och de är ju de finaste minnena.

23:28 Sommarkväll i Borgholm

Vi var som sagt bortkörda från hemmet idag, pappa och jag.

Så vi begav oss till Borgholm. På vägen dit lyssnade vi på sommarpratet av Mikael Dolsten som är forskningschef på Pfizer och därmed var ansvarig för att ta fram covid-19-vaccinet. Alltså inte en dum människa direkt. Det var fascinerande och lärorikt om än fullt av stolthet & skryt. Men med all rätt – de lyckades med det omöjliga!
Jag gjorde en avstickare till mitt favoritbageri för att köpa hem småkakor, paj med färska bär och vaniljbullar att överraska mamma med när hon är trött imorgon efter kvällens intag av vin.
Vi fick sedan ett bord på Pappa Blå och tog in vitlöksbröd till förrätt. Ingen kulinarisk upplevelse.
Min ryggbiff med örtpotatis, parmesansmör och rödvinssås var däremot otroligt välsmakande. Kändes mysigt att äta middag ute för en gångs skull, speciellt med min fina pappa som jag tycker så mycket om.
Efteråt vandrade vi ned till hamnen för att smälta maten och titta på alla rika människors lyxiga yachter.
Den här var lite annorlunda designad, smått ubåtsinspirerad nästan? Väldigt fin.
Avslutade det hela med gelato på ett glasscafé och jag tittade in i ett par butiker för att hitta födelsedagspresenter åt alla som plötsligt ska firas på samma gång i helgen. Fann åtminstone en samt en vas till mamma som hon velat ha i åratal!
Sen for vi hem till ljudet av Simon & Garfunkel och The Rolling Stones. Himlen visade sig från sin bästa sida, öppen och varm.
Hemma hos mitt hjärta var det full fart, även om bilden skvallrar om annat. Mammas vänninor bjöd på intressanta konversationer, Dilla var i sitt esse och skulle slicka på allas ben, jag kedjerökte och åt småkakor vid kortsidan av bordet. Mycket trevligt avslut på en mycket trevlig kväll.

13:14 (avslutad 16:10)

Postade en selfiesamling på Instagram idag och möttes av så mycket snällhet. Sociala medier kan verkligen vara en vacker plats. Det finns så fina, genuina själar där som jag aldrig mött i verkligheten men som ändå ger mig så mycket helt kravlöst. Önskar jag en dag kan ge lika mycket tillbaka.

Jag somnade när jag skrivit sista meningen i förra stycket. Tröttheten bara kom över mig som om det lades en slöja över mitt huvud. Sov sittandes framför Unga Mammor i tvåsitssoffan i mitt flickrum fram till mamma härjade in med dammsugaren och jag sluddrade fram, halvt vaken, att jag ville ha vatten och en chokladboll. Blir jämt så sötsugen när jag vaknar från naps på dagen.

Nu kedjeröker jag i skuggan på altanen. Stänger ute pratet omkring mig och försöker bestämma restaurang inför kvällen. Är verkligen inte hungrig eller sugen på något. Vill mest bara sova, kanske äta lite baguette med aioli framför en koreansk skräckfilm jag funnit om en mamma som äter foster som dumplings för att bli fertil. Men jag är pappas sällskap och har således inget annat val än att åka med till ett litet samhälle av hans val och placera mig på en restaurang med en tallrik framför mig.

Ryggen värker ännu. Det här värkskovet verkar aldrig vara över, kanske är det bara det nya normala. Något att vänja sig vid, att sluta knapra citodon mot. Acceptera som en del av vardagen. Det skrämmer mig. Vill verkligen inte att det ska vara något annat än ett ovanligt långdraget och illa skov.

Handlade dekorativa växter för 1200:- idag. Alltså, fejkväxter. Glömde ta hänsyn till prislapparna. Fick ångest på vägen hem och lämnade sedan tillbaka 2/3. Resterande ska jag använda till lampan jag bygger av en stor gren. Är i en period där jag inbillar mig att jag inte bara är kreativ utan även händig samt har ett öga för komposition & inredning. Det kan bara gå fel.

Torsdag imorgon. Det innebär att jag får träffa Nathalie igen efter mer än sex veckor ifrån varandra. Blir varm i hjärtat av det.

Nu har jag valt restaurang. Pappa Blå.

Då åker vi.

If the world was mine I would watch it crumble
– Meechy Darko in Afterlife by Flatbush Zombies