02:38 Mitt i natten, på väg mot en lördag

Jag var så trött igår. Somnade sittandes flertalet gånger i soffan och vid klockan sex gav jag tillslut upp försöken att hålla mig vaken. Sov skönt i sex timmar innan jag vaknade pigg strax efter 12-slaget. Känns ju bra vilken otroligt stabil dygnsrytm man har nu..!

Jag har ångest. Vet inte varför men den krälar omkring i bröstet, kryper in och ut ur hjärtat. Får det att slå snabbare och mig att lägga all energi på att tänka bort känslan av att något är riktigt fel, fokusera på att tvätta sminkborstar eller titta på Kastanjemannen eller skriva det här inlägget istället för att låtsas om att jag vill riva ut mitt hjärta från dess bur av ångest.

Det är en sådan typ av ångest som säger till mig att allting är fel, onödigt och pinsamt. Som uppmärksammar alla misstag jag gjort och ökar ångestnivån på grund av dem. Berättar att det här inlägget är töntigt att skriva, det är uppmärksamhetssökande. Att jag är svag och ber om bekräftelse. Får sänka volymen på tvn för kan inte höra arga röster skrika på varandra just nu, blir för oroad. Virar in mig i värmefilten men kastar snart av mig den för känner mig instängd, isolerad, panikslagen. Övertänker allt som inte ska tänkas på. Läser i Anders Hansens bok ”Depphjärnan” om att ångest egentligen är en överlevnadsmekanism och tänker hur ironiskt det är att något som får oss att inte vilja leva är till för vår överlevnad.

Behöver vara mild mot mig själv idag. Prata med lugna, lågmälda ord. Låta mig själv vila, äta gott, läsa och se på glada saker. Men tiden finns inte till det. Jag har prioriterat bort studier i veckan och kallar mig själv idiot för det just nu. Men orken fanns ingen. Lusten fanns inte. Tycker jag att ett ämne inte är roligt har jag så svårt för att kämpa på med det, jag är en quitter om jag inte drivs av passion. Jag känner mig själv väl nog för att veta att rutiner och att göra lite varje dag är vad jag mår bäst av – men likväl väljer jag vägen som går mot ångest genom att skjuta upp allt för ett par minuters självömkan och frid i sinnet.

Jag känner panik. Att jag låtit mig själv förlora. Vad vet jag inte exakt förutom att det var ett stort misstag och att jag aldrig kan få det igen. Att jag är en idiot som inte värdesatt vad jag haft trots att jag inte ens vet vad jag tappar bort. Ironin i det hela får mig att höja på ögonbrynen. Vem behöver logik i sitt tänkande när man kan bli galen av självhatet istället?

Jag äter en pepparkaka. Två. Vänder åter blicken till serien på tv och publicerar detta inlägg. Kanske känner jag mig bättre om ett avsnitt. Kanske om en säsong. Kanske aldrig igen. Det får låtsasvärlden på skärmen utvisas för det är den enda värld jag orkar existera i just nu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s