12:18

Jag sitter utanför psykiatrisk öppenvårdsmottagning 2. Det var länge sedan jag satt här nu. En period var det som mitt andra hem, ett hem jag avskydde och där jag aldrig kände mig hemma. Ett hem som inte läkte mig förrän jag fick sätta upp reglerna och komma och gå som jag bäst vill. Idag är jag här på mina premisser, önskar att hyra ett rum en timme för att bygga mitt hem i mig själv. Det har varit ett ruckel länge nu, jag förtjänar ett palats.

Det talas om att sommaren är över. Vill inte, tänker inte, kan inte tro det. Inte nu, inte idag när solen gassar och en man tagit den enda platsen i skugga i rökbåset. Män tar allting jag förtjänar. Det var de som tog mitt palats.

Han gick nu. Skuggan är min. Kanske märkte han hur jag blängde när hans vaporizer lät som ett kemiskt vattenfall, kanske kände han att jag glömt att ta på mig deo idag. Kanske var det bara dags nu, kanske märkte han inte ens mig. Det spelar ingen roll vilken anledning för utfallet är detsamma. Skuggan är min.

En period i juli kände jag mig ledsen över sommaren. Att den inte var så livsomvälvande som jag planerat att den skulle bli. Jämförde med förra året, då allt blev bättre än vad som varit sämre. Jag kunde inbilla mig att jag brydde mig om någon, att han brydde sig om mig. Vi kunde ägna oss åt små lekar, vem sårar vem först och vem blir minst sårad trots den andra sårar allra mest. Han trodde alltid att han vann. Det tror han nog än idag. Men jag hade vunnit redan innan vi började spela för det var jag som skapade spelet och avslutade det. Någon borde berätta för honom att du kan aldrig vinna mot någon som inte älskar något, inte ens sitt liv. Hur ska du kunna bli mindre sårad än mig, när jag lever på att såras? När det är allt jag lärt mig och mitt främsta varumärke. Hur jag säljer in mig själv, varför jag är limited edition. Därför jag aldrig glöms bort trots att så många nog önskar de kunde.

Jag vill röka en cigarrett till. Jag vill röka hundra. Jag vill ta bilen och köra här ifrån i 140km/h på motorvägen. Bort från tristess och vardag, rakt in i en klippvägg. Men sånt får man inte säga i det här jävla landet.

Så jag lättar på gasen, tänder cigaretten, väntar in mitt möte. Försöker läka, försöker lära. Hittar en kemisk klippvägg att slå in i för de är nästan lika behagliga som de fysiska. Och mindre permanenta.

Jag är lyckligare nu. Jag vet det. Så varför tror jag inte på det själv?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s