14:41

Mina triggerbollar är några av mina käraste ägodelar. Det är bollar i hårdplast med små, hårda taggar på hela dess yta. Jag ligger på dem eller lutar mig mot en vägg med bollen mellan för att metodiskt rulla den över rygg, axlar, skuldror, höfter, rumpa. Där det gör som ondast stannar jag upp och pressar mig mot bollen i någon minut. Låter smärtan stegras så det svartnar för ögonen, för har jag tur så rusar blodet dit och lindrar den ömma punkten. Det tar tid, oftast flera timmar, så jag har så många triggerpunkter. Vissa är extra svåra och de måste jag möta från olika vinklar i flera omgångar. Som en i axeln idag. Det gjorde så ont att jag för en sekund trodde jag skulle skrika eller svimma. Istället skrattade jag åt att jag gått runt med en knöl med sådan ofattbar smärta i axeln utan att uppmärksamma det vidare.

Efteråt är jag svettig och yr. Kroppen ömmar, skinnet har rispor på vissa ställen där friktionen från bollen slitit för hårt. Ibland syns blåmärken, ibland gör de hemskare punkterna ont som för att hämnas för vad jag utsatte dem för. Men ibland minskar smärtan nästan helt, och det är med den förhoppningen jag fortsätter.

Men inte idag tyvärr. Därför har jag för sjätte dagen i rad ätit smärtstillande till frukost, och omformat kvällens planer till nyktra sådana. Kämpar för att hålla humöret gott, inte låta det rasa ned i ruinerna så som min kropp gör. Det blir svårare och svårare. Jag är så rädd, livrädd, att det inte finns något slut på smärtan, att den inte går över. Att den förvärrats som en del av det nya normala och inte på grund av ett svårt skov. Jag ber på kvällarna om att vakna upp till en kropp med mindre värk. Varje morgon blir jag lika besviken. Jag ställer in planer för att kroppen inte kan eller orkar, och lever istället genom friska, kapabla karaktärer i böckerna jag läser. Jag är ingen avundsjuk människa, men just nu är jag det. På friska leder och muskler, på att orka, på en kropp utan konstant smärta. För det kommer aldrig att gå att beskriva, gå att förstå för någon utan det, hur det är att leva ett halvt liv ackompanjerad av de ständiga, mörka tonerna av värk.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s